Georgien del 1 – äntligen tillbaka! Tbilisi

Tbilisi. En av få städer i världen, som jag verkligen älskar. Och som det ju är med kärlek, den kommer kryddad med allt, såsom livet. Jag vet. Älska är ett stort ord. Men jag älskar stadens läge mellan öst och väst. Jag älskar att gränsen mellan kaos och ordning är hårfin. Jag älskar georgisk mat och vin (du vet väl att det troligen var här vinet föddes för sisådär 8000 år sen!! Mer om det senare). Jag älskar Gamla Stan med alltifrån coola vinbarer till enkla stånd med smarrig georgisk snabbmat och där färg och form – och alla vackra snidade träbalkonger – ibland får en att tro att man är i Centralasien och några kvarter bort, i 1800-talets Tsarryssland. (Se bilderna i inlägget!!) Jag älskar att olika religioner har sina heliga hus intill varandra och att sunni- och shiamuslimer delar samma moské! Och jag tänker, att i ett litet land bergigt land, där krigsherrar kommit och gått genom historien, så är det kanske inte så konstigt. För samtidigt som det har triggat folket att hålla hårt på den georgiska kulturen och se till att språket inte dör, så har det också med tiden inneburit ett tillåtande. Man har insett att det inte är helt fel att ta till sig  andras influenser, samtidigt som man genom århundradena lyckats bibehålla sin georgiska kärna. Och just det här har givit en underbar blandning, som de inte kan – eller vill – vara utan. Eller som den georgiska författaren Dato Turashvili uttryckte det, när jag mötte honom på min senaste resa till Georgien:

” Vi gillar förstås inte allt, men vi har alltid haft en stor öppenhet. Vi har till och med ett speciellt uttryck på georgiska att ”varje gäst är en Gud”. Vår kultur skulle vara väldigt fattig utan andras influenser. Vi kan inte vara lyckliga utan andra. ”

Samtidigt finns det såklart väldigt mycket att jobba på i detta underbara land – som i många länder (även vårt eget!) Inom den georgiska ortodoxa kyrkan – en av världens äldsta kyrkor – finns krafter som vill närma sig väst för att de tror att det är där den kristna humanismen finns, inte i Ryssland. Ändå är den georgiska kyrkan väldigt gammaldags och inskränkt när det gäller att möta upp i frågor som gäller jämlikhet och inte minst HBTQI. De vill närma sig EU, men vill behålla rätten att bestämma själva i dessa frågor. För många unga är det ett väldigt förlegat tänk, och de vill öppna upp för att jämlikhet och att HBTQI-personer ska välkomnas och få samma rättigheter som alla andra. Mycket positivt händer, steg för steg, men det finns jobb kvar att göra. Samtidigt finns det också en del som fortsatt väljer att tro på en del av den ryska propagandan, för att det helt enkelt passar deras bild av världen. Men med det sagt, en majoritet av de unga blickar västerut med sunda tankar och när den georgiska regeringen i mars i år ville genomföra en lag mot ”utländska agenter” (likt den som Ryssland införde 2012 och som innebär att alla organisationer som får mer än 20 procent av sin budget från utländska bidrag i princip blir paria) gick tiotusentals ut på gatorna och demonstrerade. De fick regeringen att dra tillbaka lagförslaget (som nu ligger på is) och hade de inte gjort det, hade Georgiens strävan mot EU-medlemskap tillintetgjorts. Vi får se vad framtiden säger.

Kommer försöka blogga lite under den här nästan en månad långa resan då jag ska vara reseledare för två grupper som kommer att få uppleva många härliga sidor av detta lilla land. Georgien är inte störa än 2 X Jämtland, men den lilla ytan rymmer oändligt mycket spännande i natur- och kulturväg. Häng med mig på resan så får du se!!