Ett pionjärläger i sovjetrepubliken Lettland. Nattliga äventyr undan lägerkommendanten. Och ett kärt återseende. Historien börjar för 37 år sen:
Året var 1985 och jag var 20 år. Jag hade precis avklarat 60 poäng ryska vid Stockholms universitet och kunde obehindrat läsa böcker och tidningar på detta vackra slaviska språk. Men, jag behövde öva mer på att prata. Lära mig talspråk. Då fick jag förfrågan att åka med åtta svenska barn till Lettland, på ett pionjärläger. Det var på den tiden då sovjetiska pionjärläger, fanns över hela dåvarande Sovjetunionen och där barnen om sommaren skulle fostras till goda sovjetmedborgare. Läger där barnen varje morgon före frukost marscherade fram och ställde upp sig på rad i en s k ”Linejka”, iklädda vit skjorta med röd scarf och till det blå byxor eller blå kjol.
Jag tyckte det lät som en spännande erfarenhet att få besöka ett sådant läger. Få lite insyn i sovjetiskt vardagsliv. Så jag tackade ja. Man kan ju undra varför föräldrarna till dessa åtta svenska barn ville skicka dem till den här typen av läger. Men alla åtta hade en rysk förälder och de såg det förmodligen som en kombination av lägerskola samtidigt som barnen skulle kunna öva sin ryska.
Lägret låg utanför Riga, i Jurmala som är en gammal kurort med milsvida vita sandstränder och där en och annan trävilla med snickarglädje minner om både för- och mellankrigstiden. Dit skulle vi alltså ta oss medelst båt och buss. Jag fattar än idag inte hur 20-åriga fick ihop den där resan, som ensam ansvarig för åtta ungar, 10-12 år gamla. Jag skulle ha koll på inte bara på dem, utan också på deras packning och pass med visum. Men på nåt sätt gick det. Vi åkte först båt till Helsingfors. Där bytte vi till en annan färja som tog oss till Tallinn. Och där, i Estland, blev vi mötta av lägerrepresentanter som i buss sedan körde oss till sovjetrepubliken Lettland och Jurmala.
När vi till slut kom fram möttes vi av många nyfikna blickar. Inte minst av barnen som stod uppställda på rad i strikta led. Jag hälsade på ett gäng ungdomar i min ålder som var där för att sommarjobba som lägerledare. En av dem hette Lena och hon var två år äldre än jag. ( Det är henne jag nu besöker några dagar i hennes hemstad Liepaja, som ligger vackert vid kusten i sydvästra Lettland. Är här tillsammans med min dotter Åsa. )
Efter den högtidliga välkomstmottagningen med pompa och ståt, installerade sig barnen och jag på andra våningen i ett enkel träbarack. Trappan upp till våra två rum däruppe, låg på utsidan av huset. Här skulle vi nu bo i ett par veckor.
På dagarna var det mycket rutiner. Uppställning i linejka. ( Något de svenska barnen slapp, men de hängde inte läpp för det.) Kommunistiska slagdängor skulle sjungas, liksom annat som skulle till för att fostra barnen i rätt anda. Varannan sång handlade såklart om fred i världen. Men det var förstås inte bara det. Utanför de här kulisserna var barnen barn. De lekte lekar, spelade fotboll och höll på en annan sport. Och det var det massor av sol och bad längs Jurmalas fantastiska vita sandstränder.
Efter någon dag bjöd de andra ungdomarna som arbetade på lägret in mig att träffas på kvällen när barnen lagt sig. De bodde i en egen stuga i utkanten av lägret och där brukade de hänga om kvällarna. Lyssna på musik. Ta en öl. En av killarna, Jura, var duktig på gitarr och nästan alla i gänget var körsångare, så det var hög nivå på sången och musiken. Och från stugan hördes en salig blandning av ryska romanser, lettiska folksånger och Queen. Jag tog ibland över gitarren och sjöng nåt på svenska. (Som nåt av Ebba Grön eller Lasse Tennanders ”Lisas dröm” som alla gillade skarpt. Jag lärde dem även att sjunga den på svenska. Min vän Lena kan den fortfarande Lisas dröm utantill 🙂 )
Men när jag nu skulle iväg den här första kvällen för att träffa mina nya vänner, kände jag att vår dörr var låst! Vi bodde som sagt på andra våningen och dörren till trappan på utsidan var enda vägen ut. ( Anledningen till att någon låst, förstod jag sen, var att förhindra oövervakad kontakt mellan mig och de andra ungdomarna . ) När jag inte dök upp kom Lena och Jura till vår barack för att se vad som hänt. Jag förklarade genom fönstret att jag inte kunde komma ut. Att vi var inlåsta. Och de kunde konstatera att nyckeln inte heller satt i på utsidan. Att hoppa ut var alldeles för högt. Då kom Jura på den briljanta idén att smyga och hämta stegen vid huvudbyggnaden. Sagt och gjort. I kvällsmörkret klättrade jag försiktigt ut genom fönstret och ner och sen hade vi en fantastisk kväll. Vi sjöng och pratade. En och annan öl slank ner. Och en skvätt vodka var det nog också. Jag blev utfrågad om Sverige och jag frågade dem om livet i Lettland. Både Lena och Jura var med i en känd lettisk kör och de berättade att de snart kanske skulle få turnera med den utomlands, i väst. Det var en dröm för dem. Kvällen blev sen innan jag lika försiktigt klättrade tillbaka in i vårt rum på andra våningen. Och när jag släckte lampan kände jag mig glad. Beslutet att åka till Jurmala var sååå rätt.
Jag fortsatte hänga med Lena, Jura och de andra om kvällarna. Och mörkerklättringen genom fönstret och ned och uppför stegen, blev till slut rutin. Men så en kväll, mot slutet av lägervistelsen blev vi upptäckta…..
Lägermatronan, en bastant riktigt otrevlig dam, blev rasande. Hon lät mig med bestämdhet veta att detta inte var ok och att dessa olovliga kvällsaktiviteter skulle kunna påverka mina framtida möjligheter att få visum till Sovjetunionen. Det var inte roligt med tanke på att jag några månader senare skulle åka till Moskva för att bo där ett år och verkligen lära mig ryska flytande. Det var dock betydligt värre för de andra. Ragatan, menar matronan, hotade Lena och Jura med att se till att de inte skulle få åka utomlands med sin kör. Som straff för att vi setts i smyg om kvällarna. Det var hemskt. Jag tyckte så synd om dem. Försökte ta på mig skulden, att det var jag som övertalat dem eftersom jag kände mig ensam. Men det ville hon inte alls lyssna på. Efter det här, vågade vi oss inte på fler nattliga äventyr under våra sista dagar i Jurmala. Jag ville inte riskera att mina nya vänner skulle straffas. Det vore förödande. Och som tur var förverkligade inte matronan (har förträngt hennes namn) sitt hot sen. Men just då kändes allt hemskt. Att få åka till väst på den tiden var en dröm för många i Sovjetunionen och Lena och Jura hade kunnat få denna dröm krossad.
Någon dag senare, strax innan vi skulle åka hem, såg jag att flera av de lettiska och ryska barnen grät. Snart förstod jag varför. De svenska barnen hade haft med sig små presenter. Det var småsaker som klistermärken, pennor, block och liknande. Och dessa hade de givit bort till nyfunna vänner på lägret. Men nu hade barnen blivit av med sina presenter. Matronan hade tvingat alla att lämna ifrån sig sakerna. De skulle ställas ut på lägrets museum hade hon sagt. Jag blev fruktansvärt arg. Inte minst för att denna hemska människa dessutom hade givit merparten av sakerna till din egen son. Jag sökte upp henne och skällde ut henne. Och sa att detta skulle jag förmedla när jag kom hem, hur hon stulit saker som de svenska barnen givit till sina vänner. Jag var så arg så jag struntade i om hon skulle sätta käppar i hjulet för framtida visum för mig. Efteråt insåg jag att det bara var tomma hot. Hon hade inte den makten. Men det visste inte jag där och då. Alla var rädda för henne och få vågade se henne i ögonen. Hon var en liten lokal despot som uppenbarligen njöt av att känna makt över andra. Och även om hon inte brydde sig om min utskällning så kändes det skönt.
Så småningom kom jag hem ( och jag fick med mig alla åtta barnen hem helskinnade) . Det var fortfarande sommar. Och i brevlådan hade jag fått besked att jag var godkänd för ett års ryskastudier i Moskva. Avresa skulle bli i mitten av augusti. Det skulle också bli ett livsavgörande steg i mitt liv, där jag lärde mig ryska flytande och så småningom blev journalist. Men det, är en heeelt annan historia.
När jag nu ser tillbaka på de där veckorna i sovjetrepubliken Lettland sommaren 1985 – när jag lärde känna Lena som jag sen dess hållit kontakt med, och som jag nu är på besök hos – känns det som en annan tid. Samtidigt, skrämmande nog, gör det inte det. De mörka krafter som länge styrt i Ryssland, och som än mer visade sitt brutala sanna ansikte den 24 februari, ger mig fler och fler flashbacks till tiden före muren revs. Till järnridå, avlyssning och kontroll. Till kalla kriget. Flera av mina vänner i Ryssland vågar idag inte prata öppet om kriget längre. Av rädsla för att fel öron lyssnar. Under våren och sommaren har jag också arbetat med ukrainska flyktingbarn och ungdomar i Sverige. Fått höra många hemska historier. Fått höra om deras mardrömmar. Försökt trösta. Ge en kram. Bara finnas där och lyssna. Då har jag känt att jag inte räcker till, för det är så mycket man skulle vilja göra. Jag har också känt ilska, frustration och en enormt stor sorg över det som sker. Det var därför jag inte klarade av att fortsätta skriva i bloggen, efter mina två senaste inlägg som jag skrev precis när kriget började. Det tar så hårt, på så många plan. Och det är så många som far så illa. Min egen sorg känns förmäten, men det finns där, hela tiden och den gör ont. Sovjetunionen och Ryssland har varit en del av nästan hela mitt liv. Inte bara som journalist utan också på det privata planet i många sammanhang.
Nåväl. Nu ska jag äntligen hänga med Lena igen. Kommer bli mycket både skratt, tårar och minnen. Det har gått 37 år sen den där sommaren 1985. Och det är 17 år sen vi sågs sist. Då i Riga, när jag var där för SVT:a räkning på en reportageresa. Det känns också fint att ha min dotter Åsa med på resan i minnenas land. Lettland ❤️
Ta hand om er därute ☀️