Georgien del 2 – halvöken i sydost

Det tog sin tid innan jag hann fortsätta skriva. Dagarna har varit långa, intensivt händelserika och fyllda med många fina upplevelser! I torsdags lämnade vi i alla fall Tbilisi och när jag är tillbaka där, efter den första turen som reseledare, så kommer jag spendera några dagar i staden på egen hand och med georgiska vänner. Så jag återkommer om det.

I torsdags stack vi i all fall iväg tidigt mot Georgiens sydostligaste hörn, där en av landets tio nationalparker ligger – Vashlovani. Efter tre timmars körning hade landskapet ändrat sig rejält. Från vinrankor och lummiga kullar blev det nu allt blev öppnare. Vid nationalparkens huvudkontor möttes vi av Amirani, en biolog och eldsjäl som brinner för naturen här. Det visade sig att han jobbat hårt med ett projekt sponsrat av WWF, nämligen att återintroducera en gasell som helt försvunnit från Georgien: krävgasellen. Arten lever nordligare än alla andra gaseller och ganska liten i storlek. Den har varit vanlig i te x östra Turkiet och Centralasien, men har minskat mycket och klassas nu som sårbar.

I Georgien var krävgasellen vanlig i en stor del av landet, och kunde påträffas även nära Tbilisi, men på 50-talet försvann den helt. Tjuvjakt och framför allt de  massavskjutningar som skedde under andra världskriget (för att få kött till sovjetiska soldater) är orsaken. Men. För snart tio år sen inplanterades ett 60-tal djur som tagits hit från grannlandet Azerbajdzjan, och nu är antalet gaseller uppe i över 300. Projekt har lyckats riktigt bra, inte minst för att lokalbefolkningen är involverad. Fårägarna har insett att gamarna nu har andra bytesdjur att jaga än deras får. Gasellerna konkurrerar heller inte med fåren om maten eftersom de två djuren mestadels äter olika saker. Till Vashlovani kommer nämligen en del herdar med sina får uppifrån Tusjetis bergsområde för vinterbete. Under sommaren har de djuren uppe på 2-3000 meters höjd mellan maj-oktober och sen vandrar eller rider de ner hit med djuren innan snön kommer. Det tar dem ungefär två veckor att tillryggalägga de 30 milen hit. Vi ska förstås till Tusjeti magiska bergstrakter på vår resa och det är verkligen det område jag tycker om allra mest om i Georgien. Däruppe ligger små byar utspridda som pärlor utmed branterna, omgärdade av Stora Kaukasus höga snöklädda berg. Vissa av dem får en att tro att man hamnat i en saga, eller rent av i Game of Thrones. MEN. Nu ska jag inte halka in på det redan – även om det är frestande. Först liiite mer om Vashlovani och sen – i nästa inlägg – om en väldigt speciell trakt i Georgien, dit en liten grupp tjetjener flyttade på 1800-talet. Där har de utvecklat sin helt egna muslimska kultur i detta ortodoxt kristna land. Men tillbaka till Vashlovani. När vi så fått våra tillstånd att åka in mot parkområdet (vilken tog en stund…) bytte vi buss mot tre stycken 4X4. De dåliga vägarna kräver det.

När vi gav oss av från Nationalparkens kontor bredde kilometer efter kilometer ut sig av enorma åkrar. Åkrar som plöjdes upp, och delvis brändes av, inför sådd. Så småningom tog vild stäppmark vid och för mig som förknippar Georgien med Kaukasus och höga berg ländes denna platta och torra miljö väldigt annorlunda. Efter 1,5 timme körde vi ner i en klyfta mellan de berg som brukar kallas Georgiens ”Klippiga bergen”. En georgier skulle knappt kalla detta berg, då de är väldigt låga jämfört med Stora Kaukasus toppar på över 5000 meter 🙂 Men för oss var det ändå rätt coola och imponerande berg. Klyftan vi skumpade ner i är en uttorkad flodfåra, där regnet i denna torra miljö på kort tid kan skapa en störtflod som trycks fram genom bergen för att sen försvinna lika snabbt igen. Bergssidorna intill flodfåran, består av lager på lager med urgammal havsbotten. Och när vi tog en kort promenad i 40-gradiga värmen, syntes massor av bevarade snäckor som satt fastkilade i berget. Här och där stack det också ut små utskjutande ”stenar”. Det var enligt Amirani förstenade rester av stora havsdjur (som valar) som hamnat på botten när de dött.

Plötsligt i den tryckande hettan, med svetten rinnande utmed ryggen, började ett par grågamar hovra över oss. Kändes nästan som ett tecken. Och strax därpå hittade vi ett skinn från en levanthuggorm som nyligen ömsat. Arten kan bli 1,6 meter lång och är dödligt giftig, men är som de flesta ormar inte aggressiv och dessutom främst nattaktiv. Alltid när jag stöter på en orm, eller som här ett skinn, tänker jag att vi generellt – inkl mig själv – bör lära oss mer om dessa fascinerande ringlande djur. Rädslan för dem sitter djupt i våra gener, men faktum är att de ju helst undviker oss (med några få undantag) om de kan. Vi får bara se till att gå långsammare där det finns giftiga arter och vara ”tydligare” i steget, så att de känner när vi kommer.

Nåväl. Turen fortsatte vidare ut över en enorm grässlätt som bredde ut bort mot gränsen till Azerbajdzjan som nu bara låg någon kilometer bort. Och på den georgiska sidan reste sig nu imponerande – och riktigt coola – ”Georgiska Klippiga bergen”. Hela platsen gav en känsla av att vara ute mitt ute i ingenstans. 

Men krävgasellen då? Vi spanade och spanade. Och till slut fick Amirani – som jobbat här i 30 år – syn på en ensam hanne, långt långt bort. Hans tubkikare åkte fram snabbt och i den kunde vi i alla fall komma hyffsat nära. Och det var såååå häftigt! Ok, tänker ni. På savannen i Afrika kan man ju se tusentals gaseller, så hur upphetsande är det här liksom? Så här tänker jag. Jag har själv sett stora grupper av flera gasellarter, i till exempel i Tanzania. Och den som gjort det kanske inte tycker att EN liten gasell i Georgien är nåt att skriva om. MEN. Här hade vi spanat länge och väl i 40-graders hetta och då blir man glad när man ser ett par horn och en liten gasellkropp sticka upp i gräset i värmedallret. Dessutom var det en art ingen av oss hade sett förut och så är den ju skygg och svår att få se!! MEN. (Igen) FRAMFÖR ALLT så fick vi ju se att krävgasellen är tillbaka där den ska vara efter att ha varit helt borta i flera decennier, vilket inger hopp om artens framtid här. Hur stort är inte det?! Fick bara en riktigt dålig och suddig bild, för sen dök den ner i gräset. Men jag bjussar på det 🙂

Självklart var inte alla i gruppen lika superexalterade över vårt ”kryss”. Men det fina med en sån här upplevelse är att entusiasmen smittar av sig, därför att vi människor är som vi är och vi tycker om att dela upplevelser. Så det kommer oavsett bli ett ögonblick att minnas.

Till sist vill jag bara tillägga att vi även såg en kejsarörn, en kaukasisk agam ( en halvstor ödla), stora pistageskogar på håll ( de trivs här i torkan för de kräver inte så mycket vatten) och en hel del annat. Och detta var i ett litet hörn av lilla Georgien som inte är större än 2 X Jämtland. Just Saying. Och som sagt. Nästa inlägg kommer handla om ett fullständigt fantastiskt mini-Tjetjenien i en georgisk dal i nordöst. Sen blir det höga berg och sjukt vackra dalar i Tusjeti.