Packar. Det regnar och blåser så att husen skakar. När jag gick till Kostja och Lanas hus spatserade en ung björnhanne längs stängslet och kikade på mig. Det var han som kom i sällskap med Den uppnästa häromdagen. Och han hängde här igår också. Lugn. La sig att sova en bit från elstängslet trots att vi stod där. Han är lätt att känna igen då han har ett ljusare parti päls på baken.
Längtar hem och efter familjen, men samtidigt känns det vemodigt att lämna. En slags sorg. En sådan som känns i hjärtat när man levt nära andra människor, och delat vardag, under en längre tid. Lana har bakat piroger med potatis och lök som sista middag. Jag bjöd de häromdan på köttbullar och potatismos med smetana-sås. De tyckte som tur var att mina var mycket godare än Ikeas, som är de enda köttbullar de ätit hittills 🙂
Det blir ingen helikopter tillbaka. Det dåliga vädret ska hålla i sig och då missar jag flyger hem. Sveta som kom hit häromdagen för att som jag volontära, fick vänta på helikopter i en vecka…. Jag hade extrem tur med vädret på vägen ner hit. Nu blir det båt till den andra lodgen. En slags vattenjet (tror jag det heter) som kan gå i mycket grunda vatten längs floden ut mot Ochotska havet. Antingen halvvägs till byn Ozernovskij – och så blir jag mött av en vän till Kostja och Lana som har ett terrängfordon, om kör offroad – eller så hela vägen till byn. Där, beroende på hur resan gått så långt, blir det bil vidare till stan eller övernattning. Och då far jag vidare mot stan dagen därpå. Ozernovskij är en gammal fiskeby som fortfarande lever på fiske. Lax och laxrom framför allt. Har redan 10 burkar rom i bagaget. Köpte ingen färsk denna gång då den första laxen inte gått till ännu. Det är först i juli.
Så är Kamtjatka. Vädret bestämmer allt och man kan verkligen bli strandsatt. Den mest stabila perioden – vädermässigt – är aug-sep. Framför allt ca 15aug-15sep. Då brukar jag råda folk att åka hit. Helt säker är man aldrig. Och många områden är helt utan mobilnät och internetmöjligheter.
I förrgår besteg vi en liten vulkan mitt emot lodgen. Solen sken, vattnet var stilla. Det var svettigt med kameraryggsäck. (Idag är det fem grader och man blåser nästan bort när man går ut…). Vyn över sjön från toppen mot lodgen var sagolik. Och vägen – även upp på vulkanen – var kantad av björnspår. Vi såg 5 björnar under ca 2 timmar.
Ja jisses. Vilka fantastiska veckor det har varit. Kostja och Lana har varit heeelt underbara. De har förstärkt min önskan att komma åter med ett drömprojekt jag har. Å så har min ryska fräschats upp igen (brukar ta 2-3 veckor innan det sitter som jag vill). Har t o m börjat drömma på ryska. Det är ett gott språkligt tecken 🙂
Min sjunde resa går mot sitt slut. Men jag kommer komma tillbaka hit. Flera gånger. Det finns nåt här som berör mig starkt. Som tar tag. Kanske är det de varma människorna med stark karaktär. Kanske är det de stora områdena med orörd vildmark som hittar in i det innersta mänskliga. Det ursprungliga. Där vi en gång kom ifrån. Kanske är det båda. Kamtjatka är en del av mitt hjärta ända sen 1991. Då min man Anders och jag reste hit och var bland de första utlänningarna sen 30-talet. Är så glad att jag kan ryska. För språket är ofta en barriär i andra länder och kulturer. Språk öppnar dörrar och knyter starka band.
Nej du tjuter hurran. Dags för eftermiddagskaffet!
På återhörande!
/Lena i köket hos Kostja och Lana vid Kurilsjön
