Jag var inte ensam om att sätta frukostkaffet i halsen den 24 februari. Oron hade funnits där länge och förvärrades förstås när Putin i början på förra veckan erkände utbrytarrepublikerna Donetsk och Luhansk i östra Ukraina. Men som så många andra trodde jag verkligen inte han skulle dra igång något sånt här, så snabbt och så brutalt. Ett fullskaligt krig i Europa, helt oprovocerat!
Nyhetsflasharna plingade tätt och frukosten uteblev. Jag började scanna av svenska och internationella nyhetssajter, liksom ryska oberoende media och rysk stats-TV, parallellt med ett intensivt chattande med vänner över hela Ryssland. Jag har inga nära vänner i Ukraina men nästan alla mina ryska vänner har både släkt och vänner där. Även i Donetsk. Jag hade svårt att ta in det jag läste och hörde. Det gjorde så förbannat ont. Jag fortsatte ändå att djupdyka i mobilen, datorn och tv:n, och ringa och chatta med vänner österöver. Skickade information till dem som bad om det. Berättade vad jag sett och hört och frågade vad de hade för information och hur de mådde. Vi håller kontakten sa vi och så har vi fortsatt göra.
När jag efter några timmar denna morgon satte mig vid köksbordet med en till kopp kaffe såg jag resväskan som nästan var färdigpackad. Bredvid den stod ryggsäcken med alla kameragrejer och intill den en stor bag fylld med presenter. Om två dagar skulle jag åka till Ryssland var tanken. En resa jag skjutit upp och bokat om ända sen pandemin började. Jag skulle äntligen få träffa en nära vän i Moskva – på flygplatsen där – och sen skulle jag resa vidare till Kamtjatka. Min Moskvavän och jag hade gjort samma sak 2019 när jag flög till Kamtjatka för att jobba som volontär i ett naturreservat och tidigare under veckan hade vi skrattat på telefon över att vårt sätt att mötas: sent på kvällen på Moskvas flygplats, för att hinna umgås så länge som möjligt innan nästa dags flyg. Två gånger är ju nästan en tradition sa vi. Jag hade lovat att även denna gång ta med Kalles kaviar (något i stort sett alla mina ryska vänner älskar) och så skulle vi dricka vin och snacka skit och komma ikapp med allt som hänt sen sist. Kalles kaviar och vin kan ju tyckas som en något udda kombo, men den funkar faktiskt perfekt, i alla fall i Ryssland. Sen skulle jag alltså resa vidare till Kamtjatka för att jobba där med två projekt och träffa mer vänner, och de är många där. Jag har ju rest dit, till och från, i mer än 30 års tid. Men nu insåg jag att resan förmodligen inte skulle bli av. Eller skulle jag åka ändå, och bidra med tankar om det som händer, från ett Ryssland nästan 1000 mil från Moskva? Tankarna snurrade. Jag gick fram till den öppna väskan med presenterna. En speciell sorts glutenfria snacks (som inte finns i Ryssland längre) till en vän vars dotter är allergiker, svenskt godis, svenskt glas, ett halsband med en berlock i form av en uggla till min vän som älskar allt vad ugglor heter, en silverring formad som ett renhorn till en vän i en renskötarfamilj…. Och så grejerna i kylen: 12 tuber Kalles kaviar och ett gäng burkar svensk sill ( ryssar tycker bara tanken på söt sill är väldigt konstig så det är också kul att ha med sig). Plötsligt kände jag hur ilskan sköljde över mig. Sen tårarna. Sen ilskan igen. Jag skrek rakt ut. Den där lilla jävla maktfullkomliga gubben har helt oprovocerat invaderat Ukraina och på riktigt startat ett krig i Europa!!! Ett krig mot ett självständigt land med en folkvald president. Hur kan han göra så mot det ukrainska folket? Hur kan han göra så mot världen? Och hur kan han göra så mot sitt eget folk? För det är ju vanliga och oskyldiga människor som kommer att få betala priset för detta fullständiga vansinne.
Jag skrev en kort kommentar på Facebook om mina upprörda känslor, om min medkänsla med det ukrainska folket och om vikten av att nu hålla kontakt med alla vänner i Ryssland, inte minst sedan jag just fått veta att censuren skärpts ännu mer. Här hemma fick jag många medkännande och oroliga kommentarer på inlägget. Ingen kunde förstå att detta verkligen sker. 2022. Några bad mig skriva nånting om vad folk säger och känner i Ryssland. Och sen dess har jag tänkt göra just det, men inte kommit till skott. Jag har varit så överväldigad av känslor, suttit maniskt uppkopplad och haft långa och berörande samtal. Varit helt tagen. Och då sitter jag ändå här hemma i trygghet. Samtidigt är det är så otroligt mycket man skulle vilja berätta. Men det svåra är också att inget är svart eller vitt. Man måste även få med den där gråskalan. Jag kommer inte att på några få rader kunna återge allt som jag har fått berättat för mig den senaste senaste veckan. Jag kommer heller inte att kunna förklara allt i detalj, varför vissa saker är som de är. Det skulle ta för lång tid. Men jag vill ändå försöka återge ett par bitar ur några av mina många samtal och chattar. Tankar och känslor.
Kriget i Ukraina är fruktansvärt och det vi ser nu har Europa inte upplevt sen andra världskriget. Åtminstonde inte i denna omfattning, på så kort tid och på ett sånt här sätt. En miljon människor har flytt från Ukraina och fler är på väg. Flera tusen döda och skadade. Det är ett lidande vi har svårt att föreställa oss. Mitt i allt det här är det viktigt att förstå vad som sker även i Ryssland. Hur vanligt folk där tänker och känner. Hur de mår. För Putin är inte Ryssland.
Innan jag fortsätter vill jag säga att det här är en väldigt spontant skriven bloggtext, skriven i all hast och därför har sina fel och brister. Men jag kände att jag behövde skriva av mig lite av det jag nu bär på. Så här kommer några rader om den första av flera röster som jag vill dela. Av förklarliga skäl kommer jag inte nämna några namn. Jag kallar honom min Moskvavän. Han är en ensamstående välutbildad man i 35-årsåldern, och bor sen ganska många år bor i Moskva.
Det började på måndagen den 21:a. Min Moskvavän och jag chattade på kvällen om det faktum att Putin hade godkänt utbrytarrepublikerna och vad det kunde betyda framöver. Mitt i chatten såg jag plötsligt att Putin även gett order om ”fredsbevarande styrkor” till Donbassområdet.
” Helvete Lena! Det här bådar inte gott…… Men du, Sverige är ju inte med i Nato så för dig är det lugnt. Du kan åka som planerat. Och så ses vi på flygplatsen som vi sagt. Det är säkert bara skrämseltaktik.”
Som vanligt blev jag som vän och västerlänning omhuldad när ryska regimen gör saker som är helt förkastliga och som inte riktigt går att förklara. Lite som en slags ”du förlåt för att de gör så här men tyvärr jag kan inte påverka det”. Jag kände mig dum. Visst jag var besviken och ledsen över att jag nu kanske inte skulle kunna åka, men i sammanhanget kändes det ju väldigt futtigt.
De kommande dagarna höll vi sen fortsatt tät kontakt och diskuterade alltifrån Putins förnedring av sin spionchef till olika scenarion om vad som skulle kunna hända. Ändå kunde ingen av oss förutspå det som sen faktiskt inträffade tidigt på torsdagsmorgonen. Det kom likväl som en chock. Och nu började vi utbyta information på ett helt annat sätt. Strax före lunch på torsdagen skrev han:
” Lena, jag har svårt att greppa det här. Det kommer att bli kaos. Kanske är det redan det. Jag måste gå och ta ut de rubel jag har och växla de till dollar innan kursen dyker helt. Jag hör av mig.”
På fredagen hördes vi igen.
” Lena, mina vänner i Kiev är ok. Än så länge. De har mat och el, men är rädda för att gå ut. Jag fattar inte att det här händer! Det är helt overkligt! Var ska det här sluta?!”
Jag berättade att jag precis bokat om min flygbiljett till kommande onsdag och vi kom överens om att se hur allt skulle utveckla sig. Det var som om vi ville intala oss själva att allt kommer att vända, fast vi nånstans visste att det inte skulle göra det.
På söndagen började luftrummen för ryskt flyg stängas inom EU, i land efter land, och UD i Sverige införde en avrådan för resor till HELA Ryssland. Fram till nu hade jag ändå tänkt att åka, och göra nåt mer av resan än vad som var tänkt från början, men nu allt fick definitivt läggas på is.
Någon dag senare pratade min vän och jag på telefon i över en timme:
” Lena, vi är förtvivlade. Alla är emot det här. Alla!! Eller i alla fall de flesta jag känner. Det finns såklart de som är för Putin, som en kusin har jag på landet, henne går det inte att prata med. Och ju längre från Moskva man kommer, ju fler tittar bara på stats-TV. Men mitt i allt elände var det ändå en sak som gladde mig idag. Jag hade ett långt samtal med min mamma. Hon och jag har ju inte världens bästa relation som du vet och vi har ofta grälat om till exempel annekteringen av Krim 2014. Men nu. Kan du fatta. Hon började lyssna på mig. Kanske för att hon har en relation till Kiev eftersom hon och pappa träffades där och bodde där en tid. Efter en lång stunds argumenterande från min sida var hon tyst en stund. Sen bad hon mig förklara var och hur hon kunde hitta sann information om kriget. Jag hade fått henne att förstå. Det var en enorm lättnad.”
Min Moskvavän berättade också att han hade hunnit växla sina rubel i tid till dollar och satt in en summa pengar på ett lokalt slags betalkort och känt att han hade det ekonomiska läget under kontroll. Då fick han beskedet från sin arbetsgivare att utbetalningen av hans lön var uppskjuten på obestämd tid. Samtidigt skulle hyran betalas och när det var klart hade han bara motsvarande 300kr kvar på betalkortet.
” Det är ok. Jag har mat för ett par dagar och så har jag min lilla akutreserv i dollar. Jag är bra på att göra storkok och det är tur för priserna har gått upp lika mycket på ett par dar som det normalt gör på ett år eller kanske mer. Det här är bara början, det är bara att inse det. Men det löser sig Lena. På nåt sätt. Det jag är mest orolig för just nu är mina vänner i Ukraina. Som min ukrainske kollega som råkade vara i Kiev när allt drog igång. Han skapade då en grupp i appen Telegram åt mig och de andra arbetskamraterna för att uppdatera oss om läget. Nu vet vi inte om han får komma tillbaka till jobbet igen. Eller om han kommer tillbaka alls..… Det är fruktansvärt! Vad ska vi göra? De som demonstrerar blir arresterade, slagna, det står piketer överallt. Snaran dras åt. Och oberoende media stryps en efter en. ”
Min Moskvavän är högutbildad. Han har studerat utomlands och pratar flera språk flytande. Vi lärde känna varandra när vi jobbade ihop för ett par år sen. Vi har alltid kul när vi ses eller hörs. Diskussioner högt och lågt. Mycket skratt. Han är som vilken världsmedborgare som helst. Han har rest mycket och har vänner både här och där i världen. När vi avslutade vårt samtal i förrgår, sa han till mig:
”Jag känner vibbar av järnridån. Även om jag är för ung för att komma ihåg hur det var på Sovjettiden, så gör jag det. Ryssland isoleras i takt med sanktionerna. Och så kriget som rasar därute. Unga män som blir kanonmat. Men jag försöker kämpa med att hålla fast vid det som är positivt, för att inte bryta ihop. En nära vän till mig som är gay, har varit väldigt orolig över att bli inkallad i armén. Hans spanske pojkvän är i Spanien sen två veckor och nu ska han försöka ta sig dit. Idag fick han tag på en svindyr biljett till Turkiet – priserna skenar ju – och imorgon åker han! Eller snarare flyr. Det känns otroligt skönt för han har varit så ledsen. Kanske gifter de sig, på spanska ambassaden, så att han kan få Schengenvisum och bo ett tag i Spanien med den han älskar. Jag hoppas det! ”
Vi är nu inne på den nionde dagen av kriget i Ukraina och jag kämpar fortfarande med att förstå att det här händer. I Europa 2022. Och precis som min Moskvavän har jag känt hur vibbar från järnridån kryper in under huden. Jag pluggade ryska i Sovjetunionens Moskva under ett år i mitten av 80-talet. En tid när allt viktigt hände i de ryska köken, för att det var där man kunde prata fritt. En tid när affärerna gapade tomma och det blev långa köer när en leverans dök upp. En tid när ett eget system av köp under bordet och byten av varor och tjänster gjorde att folk överlevde. En tid av propaganda, avlyssning och förföljelse av oliktänkande. Jag undrar, hur ska det här sluta?
De senaste dagarna har alltfler oberoende media stängts ner av censuren. Några har försökt leva vidare på YouTube eller andra plattformar. Men de fria röster som är kvar blir allt färre. Igår berättade tv-kanalen Dozjd att de kommer att stänga ner tillfälligt. Eftersom den nya lag som träder i kraft under fredagen (idag) gör deras arbete omöjligt. Enligt den riskerar man upp till 15 års fängelse om man sprider ”fejknyheter” om de ryska styrkorna och deras aktivitet i Ukraina. Och vad ska vi då rapportera om, frågade kanalens märkbart tagna programledare.
Jag ser just nu att kanalen Meduza fortfarande är igång och det glädjer mig. Men samtidigt uppger ett konto jag följer i appen Telegram att även den är på väg att släckas ned. Kanske är den släckt i Ryssland med fortfarande går att se här. I onsdags kväll skrev Meduza så här på sin sajt:
” Vi skriver den här texten för att hinna berätta ännu en viktig historisk etapp: I Ryssland är censur officiellt nu införd. Och vad menar vi då med att hinna? Jo det kan vara så att redan om några dagar så har vi inte längre kvar några fungerande oberoende massmedia-kanaler. Och för att ni ska få information från en oberoende källa kommer ni att behöva uppbringa lika mycket kraft som våra föräldrars generation fick göra under Sovjettiden för att få in rätt frekvens till utländska radiokanaler. Då ska vi komma ihåg att censur är olagligt enligt den ryska konstitutionen. Till och med enligt den version som låter Putin vara monark livet ut. Och utan censuren hade han förmodligen inte kunnat starta detta krig.”
Under natten kom uppgifter om en brand vid kärnkraftverket Zaporizjzja i Ukraina, som är ett av Europas största. Och det ryktas om att krigstillstånd kommer att tillkännages idag när ryska duman ska ha ett extrainsatt möte och att nåt då kommer att hända. Låt oss hoppas att det inte blir värre än det redan är. Tyvärr är det inget som i detta nu tyder på det.
Jag kommer fortsätta att hålla kontakt med mina vänner och dela information med dem. Fortsätta att ta del av hur de har det. Och för att känna att jag gör åtminstone nånting för de som flyr kriget har jag anmält mig som volontär tolk, för jag tänker att det nog kommer att behövas när alltfler flyktingar nu strömmar in även i vårt land.
I det här vedervärdiga och fruktansvärda kriget slåss Ukraina inte bara för sin egen frihet och självständighet. De slåss även för Rysslands. Och för vår. Och även om det kommer ta sin tid att avsätta Rysslands tsar, så är det här början på slutet för Putins era. Putin, är inte Ryssland.
НЕТ ВОЙНЕ! NEJ TILL KRIGET!
P.S. Min Moskvavän och jag konstaterade igår att Kalles kaviar har väldigt lång hållbarhetstid. Och vi bestämde att innan tuberna blir för gamla så ska vi ses! Så är det bara.
Återkommer snart med mer tankar och röster från öst. D.S.