Georgien del 3: Kistfolket – muslimsk minoritet med en gripande historia

Är tillbaka i Tbilisi igen och är ledig ett par dagar, innan jag ska på en till rundresa i detta vackra land. Så jag ska försöka komma ikapp lite och berätta om det jag inte hunnit med och för att uppkopplingen inte alltid varit den bästa, vilket på ett sätt varit ganska skönt.

De två tidigare Georgien-inläggen har handlat litegrann om Tbilisi (kommer skriva mer om huvustaden senare) och om halvökenområdet Vashlovani i sydost där vi hade 40 grader i skuggan. Nu ska jag berätta om en liten etnisk sunnimuslimsk minoritet i den gröna Pankisidalen, ett folk som genom historien inte haft det så lätt, och som fortfarande kämpar mot fördomar från omgivningen. De kallas kister. De började vandra in hit ungefär 1830 från Tjetjenien, en av flera ryska delrepubliker som gränsar till Georgien, och bosatte sig i det som idag heter Pankisidalen. Efter ett antal år ville de flytta tillbaka men den ryske tsaren – som under denna tid styrde Georgien – motsatte sig det och övertalade dem att stanna med löfte om skattefrihet. Tsaren ville (likt Sovjetunionen senare) assilimera Kaukasus olika folk och på sikt radera deras kulturer, för att lättare kunna styra dem. Han lyckades inte. Och inte heller Sovjetunionen, som vill stöpa alla i samma form. Kisterna blev kvar. Behöll sin sunnimuslimska religion som utvecklats till något lite eget, med inslag av både sufism och animism i traditionerna. Idag är de runt 9 000 till antalet och större delen av dem bor i sex olika små byar i Pankisidalen, och där gjorde vi ett spännande besök under några dagar.

Varför har de då haft det svårt? Under de två krigen mellan Ryssland och Tjetjenien, under dec 1994- aug 1996 och aug 1999-april 2009, flydde en del tjetjener till Georgien. I sin hemregion sågs dem som de desertörer och svikare. Och rysk propaganda spädde på med illasinnade artiklar om hur de tjetjener som flydde, begick en massa brott i Georgien, vilket spädde på en misstänksamhet om de muslimska kisterna, som redan fanns. Propaganda är som vi vet ett starkt vapen och kan lätt leda till en stigmatisering som lever kvar länge och drabbar många oskyldiga. Att de som flydde från Tjetjenien sökte sig till Pankisidalen var naturligt, eftersom de delade både religion och språk – tjetjenska – med människorna där. (För dig som inte vet så är en stor majoritet av georgierna kristet georgiskt-ortodoxa. Vi vet ju också hur svårt det kan vara att leva som minoritet i ett land – Sverige t e x – och ha en annan kultur och religion. Många drar så lätt förhastade slutsatser, ofta baserade på rykten, och bemödar sig inte att ta reda på fakta, istället för att möta människorna – på riktigt – och göra sig en egen uppfattning! ).

Men de senaste åren har mycket förändras. Bakom det står framför allt ett par mycket starka kist-kvinnor. För sådär 15 år sen började de, i dessa ganska fattiga trakter, utveckla turism som ett led i att berätta om sig själva lokalt men också hitta nya sätt att skapa arbeten för dem som ville stanna kvar. 2018 fick Pankisi stöd bland annat från väst för sin ekoturism och sen dess har mycket hänt. Idag erbjuder man till exempel turer i bergen med häst – kisterna är kända för duktiga ryttare – andra naturupplevelser i området, man visar upp sitt lokala hantverk och flera små fina gästgiverier har poppat upp. Och de unga inser att det är bra att lära sig engelska för att det gör det lättare att hitta jobb. Vår guide till exempel, var en ung kille i 20-årsåldern. Och vi bodde hos inspirerande Nazy, som skapat ett helt fantastiskt fint gästgiveri med riktigt bra mat med tjetjenskt ursprung. Nazy är lite av en spindel i nätet i Pankisi och kan fixa med allt man behöver här.

Våra dagar i Pankisidalen började med ett unik upplevelse i en av dalens två moskéer. Ceremonin Tsikr (Zikr) som bara utförs av kvinnor varje fredag. Det är den enda platsen i Kaukasus där kvinnor får utföra denna urgamla sufistiska tradition i en moské. Den började med en bön där bara kvinnor fick delta och männen vänta utanför. Efter det fick även män komma in och nu utfördes en kombination av sång och dans, där även äldre kvinnor deltog i ett högt tempo. Genom att upprepa både steg och ord i sången, kan man till slut hamna i ett slags trans, eller högre medvetande, där målet är att rena sinnet och förstå att kärleken är Guds sanna väsen. Sången fick nästan taket i moskén att lyfta, mycket tack vare ledsångerskans otroligt kraftfulla röst. En riktigt stark upplevelse!!!

Alkohol tillåts inte i dalen och inte heller där man bor som besökare. Men det verkar ha ändrats. Flera jag pratade med berättade att en och annan tar ett glas hemma och i den lokala butiken kunde man till exempel hitta öl. Oavsett bör man tänka på detta som besökare. Att ta seden dit man kommer och inte skylta öppen med alkohol. Och det görs faktiskt ett alkoholfritt öl här (0,3% alkohol). Där kan man både äta lunch och ta del av tillverkningen av detta Kisturi-öl som görs på enbär, humle och nypon. Jag skulle dock snarare kalla drycken för en typ av kvass, eller svagdricka. Men den var god och bör absolut provas! Man kan också besöka lokala biodlare och köpa honung eller andra produkter från bina. Ofta ser man stora vagnar med bikupor utmed vägarna här. Det beror INTE på att man som i USA till exempel använder de till monokulturer där bin saknas, nej här flyttas bina för att växterna befinner sig på så olika nivå med Kaukasus berg nära. Först pollinerar de i dalen, sen flyttas de högre upp när växterna nere i dalen torkat.

Innan vi reste vidare mot mitt favoritbergsområde i Georgien – Tusjeti – hann vi också med att åka upp i de lokala bergen ovanför Pankisi. Där fick vi se vattenfallet Chadori och från byn Tbatana, på 2000 meters höjd i reservatet Batsara, var vyerna magiska. Det hade dock regnat hårt under natten, så våra tre chaufförer fick kämpa sig upp med sina 4X4-fordon i slirig lera, med branta stup intill vägen. En väg som kantades av enorma urgamla träd som till exempel alm och avenbok (tur att man har växtfacit/maken hemma att dubbelkolla med :-)).

Till sist vill jag bara tillägga att Pankisi gav mersmak. Det var mitt första besök där och den vänlighet och gästfrihet som mötte oss var otroligt rörande. Det kändes fint att det just är flera starka kvinnor som varit drivande i den snabba utveckling som skett i dalen, ett arbete som bådar gott för framtiden. Och när besöket avslutades den sista kvällen med sång av tre av dessa kvinnor, som fick håret att resa sig på armarna, var det liksom komplett. Det var religiösa sånger varvat med tjetjenska folksånger, och även en georgisk. Jag kan varmt rekommendera ett besök i Pankisi till dig som funderar på att resa till Georgien. Här, precis som i hela landet, känns tydligt en stark stolthet över sin kultur. En stolthet över den man är och det folk man tillhör. <3

P.S. Nästa del kommer att handla om Höga Kaukasus galet vackra område – Tusjeti – där vi av en slump fick se en animistisk offerceremoni, som genomfördes för att skydda en pojke som skadat sig efetr att ha fallit av sin häst. D.S.

Kram från Tbilisi där jag ikväll ska träffa en gammal vän på en bar som har flera tusen georgiska viner 😉