GEORGIEN DEL 4: TUSJETI – SVINDLANDE BERGSTRAKTER MED LEVANDE ANIMISM

Jag står i Stora Kaukasus berg och blickar upp mot byn Dartlo med sina mäktiga medeltida försvarstorn i skiffer. I huvudet klingar ledmotivet till Game of Thrones och för ett ögonblick tystnar allt omkring mig. Jag sugs in i historiens våldsamma slag – som var vardag här under många århundraden – och känner hur huden knottrar sig. Här, i Georgiens mest svåråtkomliga trakter, där den animistiska tron fortfarande är stark, är allting så levande. Och några timmar senare blir jag vittne till hur ett lamm offras, för en svårt skadad pojkes skull. Men. Låt oss ta det från början.

I Georgiens nordöstra hörn ligger Tusjeti. Det gränsar till Tjetjenien i norr och Dagestan i öst (båda delrepubliker i Ryssland) och är en del av regionen Kacheti som är Georgiens största vindistrikt. Tusjeti ligger i Stora Kaukasus, vars högsta bergstoppar når över 5000 meter. Vägen upp till dessa galet vackra berg blev färdig först 1982 och klassades av BBC för tio år sen som en av världens farligaste. Före 1982 fick man rida eller gå till fots upp till Tusjeti. Halvvägs upp passerar man Abanopasset som är Europas högsta farbara bergspass på 2870 meter. Vintrarna i Tusjeti är stränga och långa och då blir området helt isolerat på grund av all snö. Så mellan ungefär oktober och maj, kommer man bara upp dit med helikopter, ingenting annat funkar. Numera är det få som stannar kvar över vintern, men det finns ett 20-tal tappra själar som fortfarande gör det. I byn Shenako till exempel övervintrar två män som är kusiner. De har bara ett rum uppvärmt och lever ett liv i lugnt tempo. De hämtar vatten och hugger ved. De skottar snö och ser efter husen i byn. De skriver och samtalar och lyssnar på den enda radiokanal som går att få in. De lever som i en slags vintrig meditation och trivs bra med det. Jag skulle gärna vilja prova en vinter. Få erfarenheten att gå ner i varv fullständigt. Bara ta dagen som den kommer. Låta tankarna flöda och tiden bli någonting annat. Shenako är förresten den enda byn i Tusjeti som har ett eget litet lokalt vattenkraftverk, alla andra byar får sin el via solceller. Men de hade faktiskt elledningar hit upp under en period. De byggdes på 80-talet när vägen upp blivit klar. Ledningarna förstördes dock, och plockades ner, under det kaotiska 90-talet (för värdefulla metaller m m ). Det var under de år då Sovjetunionen vittrade sönder och försökte ställa om till kapitalism. Många människor blev utan jobb och det var svårt att få tag i mat. Fabriker stannade och lades ner och högutbildade arbetslösa reste utomlands för att köpa billiga produkter (tex kläder) för att sedan försöka sälja dem hemma för att överleva. De besparingar människor hade haft, förlorade snabbt i värde när valutan rasade över en natt. Löner betalades inte ut alls under långa perioder, värme saknades och i skolorna saknades både det och el. El fanns bara – i bästa fall – ett par timmar om dagen. Men tillbaka till Tusjeti. 

Tusherna är traditionellt ett herdefolk som framför allt levt – och lever – på sina får, men många har också kor. Om sommaren driver man upp sina djur från dalen i Kacheti upp till sommarbetet i Tusjeti, där djuren strövar fritt fram till sep/okt, då man driver ner sina djur igen till vinterbetet. Nedanför bergen lever de flesta tusher i fyra byar, varav två heter övre och nedre Alvani. Uppe i bergen tillhör man en specifik by och familj som traditionellt levt i just den byn i många generationer. Alla känner alla. Dessutom är tusherna kända för att vara riktigt duktiga ryttare och utmed de vackra bergssidorna strövar många av deras kraftfulla hästar fritt. Det är en gammal ras med korta och starka ben som är anpassade för bergssridning och man ser ofta herdar rida med sina fårflockar. Och skulle DU nu känna dig sugen på att åka upp i detta fantastiska område, så är det en sak som gäller. Du kör inte dit själv, utan åker upp med en av de chaufförer som har sina rötter däruppe. För vägen är livsfarlig att köra själv. Från sista byn nere i dalen – där vägen upp börjar – och fram till Omalo som den största byn däruppe, är det 72 kilometer. Och den ”korta” sträckan tar minst 4 timmar att köra om man åker nonstop. Här talar man inte om kilometer utan om TIDEN det tar att köra en viss sträcka. Det är verkligen en serpentinväg, där hårnålskurva på hårnålskurva avlöser varandra. Ingenting för den som är svårt höjdrädd, men jag har ändå rest flera gånger med dem som varit väldigt rädda innan och som sen blivit lugnade av de professionella chaufförerna. Samtidigt är det här en väg som även fått mig som inte är höjdrädd att känna hur det kittlar i magen och pirrar i låren. Den smala vägen stupar nämligen ibland brant ner flera hundra meter. Jag har kommit på mig själv flera gånger att ”bromsa” med ena foten eller luta mig inåt bergssidan när vi kör nära kanten (som om mina knappt 50kg skulle ändra på något). Grejen är också den att man måste veta hur man gör om man får möte med till exempel en lastbil på denna smala, branta väg. Eller med en fårskock på 500 djur. Man måste veta hur man backar bilen vid vissa möten och man måste också ha koll på att motorn inte blir överhettad och börjar koka. Utmed vägen finns också minnesstenar över dem som förolyckats här och det påminner mig mer än en gång om att här är det bäst att överlåta ratten till dem som bor här och som kan varje kurva. De jag har åkt med under mina besök i Tusjeti är otroligt kompetenta och får mig att känna mig trygg. Även när jag ser att vägkanten slutar ett par decimeter från bilens hjul och stupar ut i tomma intet. 

Vägen till Tusjeti går upp över det s k Abanopasset på 2870 meter meter och slingrar sig sen ner i Tusjetis dalar där de flesta byarna ligger på runt 1900-2100 meters höjd. Jag älskar verkligen dessa bergstrakter!!! De är inte bara otroligt vackra, utan kryper också in under skinnet och berör på djupet. För trots att jag varit där flera gånger, så upptäcker jag nya saker under varje resa. När jag vandrade där 2018, som reseledare för en grupp svenskar, blev jag helt tagen. Av den makalösa naturen, inramad av Stora Kaukasus snöklädda toppar. Av människorna som präglats av det kärva, isolerade landskapet och som verkligen formats av just det. Jag har rest mycket, världen över, men dessa bergstrakter är något av det vackraste jag sett. På vägen upp är känslan nästan tropisk, med bergskanter klädda i lövträd och murgröna. Sen när man kommer upp över trädgränsen, öppnar sig gröna oändliga vidder och till slut – om dagen är klar och solig – så ser man Kaukasus högsta snöklädda berg rama in det vackra landskapet. Toppar där snön ligger året runt. I Abanopasset har numera en driftig familj öppnat ett litet café där man kan köpa fika medan man njuter av utsikten. Om våren och hösten möter man ofta stora fårskockar på väg upp eller ner beroende på årstiden. Det kan vara flera hundra djur som leds av ett par getter under överinseende av 2-3 herdar och deras hundar. Hundarna är ofta blandraser med ibland ser man imponerande stora s k Ovtjarka. Fantastiska hundar som – viktigt att lägga på minnet – är där för att vakta så det är inga hundar man går fram och klappar, för då det kan sluta riktigt illa. Bilar som möts på vägen tutar igenkännande åt varandra och alla gör sitt bästa för att hjälpas åt så att färden på vägarna ska bli så säker som möjligt. Får någon motorstopp eller punka stannar man och hjälper till. Jag är otroligt imponerad av de som kör här. Över deras lugn, koncentration och proffessionalitet. Så än en gång. Om du någon gång tänkt åka upp till Tusjeti, lova mig att inte köra själv! 

Jag frågar ofta mig själv när jag reser: Vad har format människorna som lever just här? I Tusjeti är det uppenbart att den kärva naturen, och de umbäranden det för med sig med det isolerade läget spelat sin roll. Man förstår att de som levt och lever här varit tvungna att förlita sig på varandra inte bara i svåra tider utan även i vardagen. Det har fört människorna där nära varandra. Om någon råkar i nöd kommer det alltid många till undsättning. Att hjälpa och bli hjälpt har varit ett sätt att överleva och det gäller än idag. Det finns inte på kartan att en tusher INTE skulle ställa upp för någon. 

I Tustjeti finns spår av människor flera tusen år tillbaka. Men i början av vår tideräkning så sägs det att människor flydde upp i bergen från livegenskap. Och när Georgien började kristnas på 300-talet flydde de som inte ville anta kristendomen utan behålla sin animistiska tro. Det säger också mycket om tusherna, att deras förfäder måste ha varit av ett särskilt virke. Frågar du en tusher vilken religion de tillhör säger de direkt att det är den georgisk-ortodoxa tron. Om din nästa fråga blir om de hedniska helgedomar och traditioner som lever kvar, säger de: ”Jamen det är ju självklart att vi tror på det. Det är ju vårt arv, vår tradition, det som är vi.”

Du som kommit så här långt inser att det finns hur mycket som helst att berätta om det här. Därför pausar jag nu och kommer fortsätta i mitten på nästa vecka. För jag VILL verkligen berätta om dessa fina människor och deras kultur. Om hur de lever nära naturen och SER naturen som de flesta av oss inte gör. Om fina möten. Om hur hästar, får och kor betar fritt i dessa vidder och har ett fantastiskt liv. Och så vill berätta om upplevelsen kring en högst levande hednisk ceremoni som jag av en händelse blev vittne till. Det är så mycket saker man lär sig när man reser. Inte bara om andra utan också sig själv och sitt eget arv och kultur. Hur allting hänger ihop. Så häng med mig på min fortsatta berättelse om några dagar. Kommer senare också skriva om varför Georgien förmodligen är vinets vagga. (Något som georgierna alltid hävdat). För vad vet DU om vinets ursprung? Och mer om Tbilisi. <3