Mongoliet – landet där hästarna spränger fram över viddernas gröna hav

OBS! Dålig uppkoppling här! För fler bilder se min Facebook och Instagram!! Kunde bara ladda upp en här…

Jag leder en resa för Gränslösa Resor i Asiens allra innersta. Vi är så långt ifrån världshaven man kan komma. I ett av världens mest glesbefolkade länder. Här bor bara i snitt 2 personer per kvadratkilometer. Tre miljoner på ett område som är ungefär 4 gånger Sverige till ytan. Men inte nog med det. Det är som en ekologisk transitzon. För här möter Sibiriens djur och natur Centralasiens stäpp och öken. I samma land kan du se renar och kameler. Fantastiskt, eller hur?

Vi landade lite halvmöra på flygplatsen i Huvudstaden Ulan Bator, där ungefär hälften av de tre miljoner invånarna lever. Det sägs vara världens kallaste huvudstad, men bara temperaturmässigt, för människorna är otroligt vänliga och hjälpsamma. När vi efter lunch intog staden hamnade vi på stadens enda utomhusarena där Danshig Naadam hade sin avslutningsceremoni. En urgammal tradition där Mongoliets nationalsporter blandas med religiösa buddhistiska ceremonier. Vi fick beskåda sång, dans och väldigt vackra dräkter och masker. Och då landet står för 1/3 av världens kashmirproduktion gjorde vi också ett besök på en kashmirfabrik för att se hur produktionen går till och för att prova tröjor av mjukaste ull.

Nästa dag var det dags för Gobi. Många tror att det är en enda stor sandöken, men den mongoliska delen av Gobi betsår bara till 3 % av ren sand. Resten är stepp eller halvöken med stor biologisk mångfald. Därute lever många av som nomader eller halvnomadiserat. Faktum är att runt 35% av landets befolkning lever av sina djur och bor helt eller delvids i ger (jurta). Vi skulle bo hos Chooiog Batbadrakh, vars släkt levt härute så länge att ingen vet i hur många generationer. Resan ut tog tre timmar. Först på asfalt och sen på en liten väg rakt ut på stäppen. Vi såg hjordar med hästar, getter, får och kor på vägen. Som strövar fritt. Och jag tänkte att om jag föds som häst i nästa liv så vill jag att det ska vara i Mongoliet. Till sist nådde vi vår camp och ”checkade in” i var sin ger. Tog en tur ut på vidderna bort till en stor sanddyn med solen sänkte sig över bergen i fjärran.

Efter middan tändes elden i kaminen inne i våra ger och gav lite värme medan vi somnade in under tjocka, tunga ulltäcken. Utanför frustade hästarna mdan nattaktiva gnagare började kika fram ur sina hålor.

Nästa morgon serverades vi nygjord yougurt till frukost och gav oss iväg ut över slätten bort mot det heliga berget Zorgol Kharikhan. Och snart fick vi utdelning: en stor flock mongoliska gaseller, stäppörn, sisel, grågamar,  centralasiatisk huggorm och DÄR: Argali – världens största vilda får –  liksom sibirisk stenbock. Båda på ganska långt håll, men ändå väldigt häftigt, och jag är fortfarande imponerad över hur vår värd kunde hitta på de. Allra roligast var nog ändå korsak-räven som poserade för oss. Heeeelt fantastisk dag som avslutades med att vi efter en stunds klättring kom fram till en vägg med 4000 år gamla hällristningar med stenbockar, hästar och människor.

På eftermiddan besökte vi Chooiog Batbadrakhs storebror Patpajir. Han berättade att han ”bara” hade 150 hästar, 40 kor och runt 2000 får och getter. ”Bara”. Hans dotter mjölkade deras ston och vi fick smaka både jäst stomjölk och airag som är en 20-procentig sprit som görs av den jästa stomjölken. Vi satt en stund i deras ger och pratade om deras vardag. Patpajir sa lite sorgset att snart kommer det här sättet att leva försvinna. Hans barn lever fortfarande härute men nästa generation….  Saker och ting ändras fort men det finns inte mycket man kan göra sa han….. Livets gång. Man känner sig ödmjuk som får vara med om det här, medan det varar.

Efter middan läste jag högt ur en bok om Djingis Khan och den natten var det lätt att drömma sig tillbaka till 1200-talet när världens största rike började byggas upp. Djingis erövrade ju mer land på 25 år än romarna på 400 år. Och skulle man jämföra det mongoliska riket när det var som störst – under hans sonson Kublai Khan – så skulle det idag motsvara runt 30 länder och 3 miljarder människor. SVINDLANDE!

Är nu tillbaka i Ulan Bator. Här har vi precis lyssnat på strupsång och riktigt cool mongolisk musik. Imorgon drar vi västerut mot den del av Mongoliet som till stor del bebos av kazaker. Där ska vi vara med på den kommande helgens örnfestival. DET ska bli otroligt spännande. Nej, klockan är nu nästan 2 på natten och imorgon väntar en ny arbetsdag i detta fantastiska land. Dags att sova!

/Lena i Ulan Bator 190911